Living The Dream

Vilket later helt vattigt, jag vet att jag maste beratta for som men det ar har som mitt problem kommer in. Jag vet inte hur jag ska beratta for dom, i CA sa tog Barbara hand om den bitten och jag och Eric hade ett samtal senare men hela "Hej jag vill inte stanna med eran familj" delen var redan avklarad. nu sa ska jag beratta for dom sjalv, vilket jag borde kunna hantera jag ar ju trotts allt en stor flicka. Men jag ar anda nervos, hur borjar man ett sant har samtal? Jag menar jag kommer ju trots allt att "sara" dom och jag vill vara sa snall som mojligt.

For familjen och barnens skull, men hur gar det samtalet?

Jag undrar om jag ska be Rose att vara narvarande. liksom satta upp ett mote med Familjen mig och Rose, bara sa att hon finns i rummet. Men det ar jag som berattar for dem, men att hon ar dar som stod och om det finns nagra fragor sa finns hon dar och kan hjalpa. Later det bra, eller later det som jag ar den storsta fegisen i varldshistorien?

Jag ser verkligen inte fram emot imorgon nar familjen ska komma hem.

Malin

Jag tror inte att jag kan stanna i den har familjen, och det beror inte enbart pa den begransade tvkanal urvalet eller datorn. Jag kan hantera det men jag gillar verkligen inte pappan i familjen. Han ar inte otrevlig eller nagot sant han ar bara konstig (enligt mig). Jag gillar inte maten heller och pojken driver mig till vansinne.

New York ar inte riktigt min grej heller det ar for mycket ljud och betong. Visst det var kul iborjan men nu ar jag less pa det. Vilket kan ha nagot att gora med min extrema langtan har ifran. Sa nasta helg nar jag har mitt mote med Rose sa ska jag prata med henne om det. Se om jag kanske skulle kunna ga in i rematch igen och forsoka hitta en familj som bor i en lite mindre stad eller forort. For New York ar helt enkelt inte for mig.

Jag vill verkligen stanna aret ut, men jag kan inte gora det i den har stan. Men en sak ar saker, att jag har lart mig mer om mig sjalv under de har manaderna an vad jag har gjort under hela mitt liv. som att jag ar definitivt inte en stor storstads manniska jag behover lite natur annars blir jag tokig. Man kan inte komma undan syrener och bil oljud. till och med nar man gar runt i parken sa finns dom dar hela tiden och mitt inatten nar man forsoker sova. Nej jag bohover lite gront och fagelsang och lite mindre oljud. Vilket jag inte kommer att hitta har.

Jag hoppas att allt ar bra med alla dar hemma, sa vi far se vad som kommer att handa. Om jag kommer att stanna har i New York eller dra vidare till en annan familj.

Tills nasta gang

Malin    Mollie

Jobbet ar mycket kravande och det ar inget som jag ser fram emot, jag bokstavligen lever for helgerna.

Men imorgon sa ar det Mandag igen och helgen kanns sa langt bort. Tack och lov sa ska familje pa semester vecka efter sa jag kommer att vara ledig i hela 7 dagar. Sa da har jag verkligen tid att gora vad jag vill, och verkligen kanna efter om det har ar nagot som jag vill gora de narmaste 9 och en halv manaderna. For jag ar verkligen inte saker, det ar inte sa mycket hemlangtan na mer den finns fortfarande men inte pa samma intensiva satt. Utan mer en fruktan for veckodagarna, jag har atminstone lart mig vad jag inte vill jobba med.

Hatten av till dagis personal som kusin Asa, jag vet inte hur du hanterar en hel hog med ungar, for jag har problem med tva. Jag borde verkligen ga och lagga mig men jag vet att nar jag vaknar sa ar det dax for jobb.

Visst tiden rinner forbi jag har varit har i nastan tre manader och den tiden har verkligen gatt fort. Men det ar en stor skillnad pa tre manader och nio. Nasta vecka sa ska jag verkligen ta mig runt, Metropolitan, frihetsgudinnan och allt de andra. Bara sa att jag vet att jag har sett det om jag bestammer mig for att aka hem.

For jag tror inte att jag trivs, jag menar vissa delar av mig gillar New York men det ar en storre bit av mig som bara vill hem. Jag borjar undra om jag inte ska lyssna pa den delen.

Jag vet inte om jag later galen men det varkar inte vettigt i mitt huvud att pina sig igenom 5 dagar for att njuta av tva och en halv. Ar det bara jag eller ar det galen matematik?

Jag vet att mamma och ullis verkligen ser fram emot att komma hit och halsa pa men jg ar verkligen osaker.

Jag spenderar verkligen tid med att rakna ut hur lang tid jag har kvar innan jag kan aka hem. Jag menar jag vet att jag har 157 arbetsdagar kvar fast da har jag inte raknat med min semester tid. Ska det verkligen vara sa att jag sitter och tanker pa sanna saker om dagarna. Och under min arbetsdag sa raknar jag konstant ner timmarna tills jag slutar varje dag. Ska jag verkligen spendera ett ar pa det sattet?

Ahh det har ar sa jobbigt, att inte veta vad man vill!!

Sa jag tanker hugga i och overleva den har veckan sen njuta av min lediga vecka och verkligen ta den tiden med att tanka och kanna efter for jag maste ta ett beslut snart.

Skulle ha akt till Manhattan i kvall for att ga ut med Sam men hon har tyvarr blivigt sjuk sa vi har fatt lov att stalla in. jag hoppas att hon mar battre till nasta helg sa vi kan ga ut da istallet.

Pa Torsdag sa anlander det aven en ny aupair fran sverige. Rose har gett mig i uppdrag att kontakta henne och valkomna henne till omradet. Vilket jag hoppas kommer att bli kul. Fa chansen att prata lite svenska, vilket efter tre manader inte kommer naturligt na mer. Ann fragade mig om jag inte kunde saga nagot pa svenska sa att hon kune hora hur spraket later. Jag hade svart att formullera mig och jag fick saga om meningen tva ganger for att fa den ratt och hela tiden sa kandes det onaturligt. Sa vi far se om jag anns minns det svenska spraket nar jag kommer hem, far val annars ta och skriva in mig pa en svenska kurs eller nagot.

Hoppas att allt ar bra dar hemma.

Allt blir battre och battre har.

Mollie

Sa jag och Rose ska mer eller mindre bara ga igenom detaljerna for jag kan inte fortsatta sa har.

Jag har lite mer sjalvrespekt an det. Jag kan inte stanna har ett ar och ma pyton bara for att det ska vara en san upplevelse. Men min upplevelse ar inte en bra sadan och jag ar fardig nu.

Idag var jag sa latt irriterad att jag ar forvanad att jag inte snappte at ett av barn vid nagon tids punkt.

Nej nu vill jag bara hem och umgas med familj och vanner och lata hela den har Amerika handelsen bli nagot jag gjorde en sommar och inget mer.

Nej nu maste jag springa sa att jag inte kommer forsent till mitt mote med Rose.

Alla sager att om jag stannar ett ar sa kommer det att vara en stor bedrift, men ingen bedrift ar vart den har kanslan. Jag mar daligt och ar ledsen hela tiden 24/7 jag kunde inte ans ha roligt igar nar jag och Neil var i Manhattan. Han vissade mig runt och jag kunde knappt kosta pa mig ett fejkat leende, ingenting gav mig nara wow kanslor jag gick mest runt och undrade nar vi kunde aka tillbaka sa jag kunde lagga mig i sangen och bara ma daligt i min ensamhet

Jag ar jatte tacksam for alla pa hejningar men dom kommer inte att andra nagonting, jag kan inte stanna har. Jag raknar redan timmarna tills jag slutar, dagarna veckorna, manaderna och jag kan bara inte fortsatta sa har mycket langre.

Pa fredag sa har Neil och Suri ordnat sa att jag ska ata lunch med deras "gamla" Aupair som nu studerar och bor i Manhattan och visste det skulle val kunna bli kul men jag ar inte pa ett traffa folkhumor. Men jag har en chans att fa se lite mer av Manhattan men alvarligt talat det ar inte sa mycket att hurra over. Det ar for varm dar och man kan smaka smutsen i luften, nej jag har fatt nog, jag vill hem.

Jag ar ledsen Ullis jag vet att du vill komma hitt men jag kan inte stanna har bara for det. Det gar liksom inte, jag maste aka hem innan jag hamnar i en serios deprition. ag skulle haldre vara glad och exalterad men jag kan inte.

Malin

Istallet sa gar jag runt nara till tarar nastan varje dag, eller som idag da jag har spenderat min kvall med att just grina. Den bild jag hade av Usa i mitt huvud har blivigt krossat totalt och inte pa ett possitivt satt. Inget ar som det verkar pa tv, glatt och lyckligt.

Jag saknar allt och alla sa mycket, Jag vill grata sa fort jag tanker pa mamma och pappa. Det var inte sa har som jag hade planerat mitt ar, men det ar i den har andan som jag upplever det.

Jag mar absolut inte bra inte pa langa vagar, men det har inget att gora med familjen den har gangen. Utan jag mar bra sa otroligt daligt av att vara sa langt borta fran alla jag kanner och bryr mig om. Jag tror inte att jag kommer att klara av ytterligare 10 manader.

det ar sa konstigt att ett ar lat som en sa kort tid nar jag forst ansokte till att bli aupair, men just nu sa later en vecka som en evighet. Jag tror inte att jag vill vara kvar har i ytterligare 10 manader.

Jag har skickat ivag ett mail till Rose min nya handledare har i Brooklyn dar jag har berattat for henne hur jag kanner mig och fragat om vi skulle kunna traffas imorgon efter jag slutat jobba, prata om min hemlangtan for jag haller pa att bli tokig. Jag har snorat och grinat i snart tva timmar och jag vissar inga tecken pa att sluta. Jag vill inte ma sa har daligt.

Nagot som jag har kommit pa under den har tiden ar att jag tror att jag kande lika dant i Kalifornien men att dom kanslorna blev overkorda av alla annat som hande runt omkring.

Jag har helt enkelt fatt nog av mitt amerika aventyr och vill aka hem. det possitiva ar att jag vill plugga jag vill soka in pa universitet eller hogskola och antligen skaffa mig en utbildning som jag egentligen borde ha skaffat mig for ett ar sedan.

men just nu sa gar mina tankar till familje har i Brooklyn hela tiden, jag vill inte stalla till med mer problem for dom. deras forra aupair lamnade dom just och jag vill inte utsatta barnen for formanga andringar det ar inte ratt emot dom. Neil och Suri fortjarnar det definitivt inte dom har varit helt underbara och jag vet att de fick jobba sa hart de dagar som dom var utan aupair efter att den forra lamnade dom och jag fortfarande var i Kalifornia. Men samtidigt sa kanner jag att jag inte kan stanna for att gora deras liv enklare. Jag mar uppenbart inte bra och jag maste satta mig sjalv forst.

Jag hoppas att jag och Rose kan prata igenom det har ordentligt imorgon kvall. Men jag kanner att jag har redan gjort mitt val, jag vill aka hem och jag bryr mig inte om vad det kommer att kosta med flygbilett och allt. For formedlingen kommer sannolikt inte att betala min resa hem. Men jag bryr mig inte jag vet bara att jag inte kan stanna har na mer. Jag vill hem till sverige, Dalarna och underbara Ludvika och Nyhammar och jag tanker inte aka utomlands under en lang tid framover.

Jag hoppas att jag inte har gjort er for ororliga med mitt jag vill hem rabblande jag kommer inte att do av det bara ma lite samre for en tid framover.

Jag saknar och alskar er sa mycket och jag har en kansla av att vi kommer att ses tidigare an vad ni tror.

En hemma langtande USA occupant.

Malin